1. Sträckgräns (σ S)
När stålet eller provet sträcks, när spänningen överskrider elasticitetsgränsen och stålet eller provet fortsätter att genomgå uppenbar plastisk deformation även om spänningen inte ökar längre, kallas detta fenomen flytning, och det lägsta spänningsvärdet vid flytningsfenomen är flytgränsen. Om Ps är den yttre kraften vid sträckgränsen s och Fo är provets brottarea, då sträckgränsen σ s =Ps/Fo(MPa), MPa kallas MPa lika med N (Newton) / mm2, (MPa =106Pa, Pa: PASCAL =N/m2)
2. Sträckgräns (σ 0.2)
Sträckgränsen för vissa metallmaterial är inte uppenbar och den är svår att mäta. Därför, för att mäta materials flytegenskaper, definieras spänningen vid vilken den permanenta restplastiska deformationen är lika med ett visst värde (vanligtvis {{0}}.2 procent av den ursprungliga längden) som villkorlig sträckgräns eller sträckgräns σ 0,2 förkortat.
3. Draghållfasthet (σ B)
Den maximala spänningen uppnås av ett material under dragsträckning från början tills ett brott uppstår. Det visar hur mycket stål som motstår att gå sönder. Motsvarande draghållfasthet och tryckhållfasthet, böjhållfasthet etc.
Om Pb är den maximala dragkraften hos materialet innan det bryts och Fo är provets tvärsnittsarea, då är draghållfastheten σ b= Pb/Fo (MPa).
4. Förlängning (δ S)
Efter att materialet har brutits kallas den plastiska förlängningen av längden och procentandelen av den ursprungliga provets längd förlängning eller förlängning.
5. Tryckhållfasthetsförhållande (σ S / σ B)
Förhållandet mellan sträckgränsen (sträckgränsen) för stål och draghållfastheten kallas sträckgränsförhållandet. Ju större tryckhållfasthetsförhållande, desto högre tillförlitlighet hos konstruktionsdelar, det allmänna tryckhållfasthetsförhållandet för kolstål är {{0}}.6-0.65, låglegerat konstruktionsstål är {{6} }.65-0.75 legerat konstruktionsstål är 0.84-0.86.
6. Hårdheten
Hårdhet är förmågan hos ett material att motstå hårda föremål som trycker på dess yta. Det är ett av de viktiga prestandaindexen för metallmaterial. Den allmänna hårdheten är högre och slitstyrkan hade hoppat över. Vanligt använda hårdhetsindikatorer är Brinell hårdhet, Rockwell hårdhet och Vickers hårdhet.
⑴ Brinell hårdhet (HB)
Med en viss belastning (vanligtvis 3000 kg) pressas den härdade stålkulan av en viss storlek (vanligtvis 10 mm i diameter) in i materialets yta och hålls kvar under en viss tid. Efter att lasten har tagits bort är förhållandet mellan lasten och fördjupningsarean Brinell-hårdhetsvärdet (HB), och enheten är kg kraft /mm2 (N/mm2).
⑵ Rockwell hårdhet (HR)
När HB> 450 eller provet är för litet kan Brinell-hårdhetstestet inte användas istället för Rockwell-hårdhetsmätningen. Det är att använda en diamantkon med en toppvinkel på 120 grader eller en stålkula med en diameter på 1,59 eller 3,18 mm för att trycka in i ytan på det uppmätta materialet under en viss belastning, och materialets hårdhet kan beräknas med fördjupningens djup. Testmaterialets hårdhet, det är uppdelat i tre olika skalor:
HRA: Hårdhet erhållen med en belastning på 60 kg och en diamantkonpress för extremt hårda material som hårda legeringar.
HRB: hårdheten erhålls genom att använda en 100 kg last och en 1,58 mm diameter härdad stålkula, som används för material med låg hårdhet (såsom glödgat stål, gjutjärn, etc.).
HRC: hårdhet erhållen genom 150 kg belastning och borrkonpress för mycket hårda material som härdat stål.
⑶ Vickers hårdhet (HV)
Med en belastning på mindre än 120 kg och en spetsvinkel på 136 grader pressas den kvadratiska diamantkonen intryckt i materialets yta, och ytan på materialintryckningsgropen divideras med belastningsvärdet, vilket är Vickers hårdhet värde (HV).
