PVD-teknik är en fysisk process för att uppnå materialöverföring, överföring av atomer eller molekyler från källan till ytan av substratet. Genom denna teknik kan vissa partiklar med speciella egenskaper (såsom hög hållfasthet, slitstyrka, värmeavledning, korrosionsbeständighet etc.) sprayas på matrisen med lägre prestanda, så att matrisen får bättre prestanda. De grundläggande PVD-metoderna inkluderar vakuumindunstning, sputtering och jonplätering. PVD-tekniken har egenskaperna för kompakt och enhetligt beläggningsskikt, stark vidhäftning, god plätering, snabb avsättningshastighet, låg bearbetningstemperatur och brett utbud av pläteringmaterial. Därför används PVD-teknik i stor utsträckning inom ytbehandlingsteknik och är ett av de bästa valen. Dessutom är beläggningsprocessen av PVD i sig också en glödreaktion under plasmafältet vid hög temperatur och har en hög reningsprocess. Dessutom är det huvudsakliga råmaterialet i PVD-produkter titanmetall, titan är en av metallerna med mest mänsklig hudaffinitet, vilket gör att PVD-produkter har ren miljöprestanda.
PVD-teknik kan producera tusentals färger och kan till och med efterlikna färger som finns i naturen. Till exempel har guldserien europeiskt guld (2N18 och 1N14), japanskt guld (GY01), kinesiskt guld (GY2N) och så vidare; Kaffeserien inkluderar mörkt kaffe, ljust kaffe, medium kaffe etc. Den svarta serien har pistolfärg, grå, supersvart och så vidare; Modekollektionen har rymdfärg, champagnefärg, khaki och så vidare. Därför har PVD-teknik stor flexibilitet och mångfald i färgval. Till skillnad från PVD-teknik är vattenplätering en traditionell galvaniseringsmetod, vilket är ett sätt att förverkliga den elektrokemiska processen. Den använder positiva och negativa elektroder i pläteringstanken under inverkan av ström för att uppnå avsättning av metall eller icke-metalliska filmer. Vattenplätering kan vanligtvis uppnå guldplätering, silverplätering, nickelplätering, kromplätering, kadmiumplätering och andra ytbeläggningar, men dess galvaniseringslösning har ett stort föroreningsproblem. Vattenplätering inkluderar också galvanisering och strömlös plätering av två typer, galvanisering är lämplig för ytdekoration, eftersom den ger en yta med hög ljusstyrka, och strömlös plätering är tråkigare, lämplig för korrosionsbeläggning.
Vakuumavdunstning, sputtering och jonplätering är de viktigaste metoderna för PVD-teknik. Bland dem är vakuumindunstningsmetoden att värma och smälta metallen under höga vakuumförhållanden, så att den avdunstar och avsätts på provets yta och bildar en metallfilm. Sputtering hänvisar vanligtvis till magnetisk sputtering, som kräver ett vakuum på cirka 1×10-3Torr, och lägger till högspänningslikström mellan plastsubstratet och metallmålet, med hjälp av glödurladdning för att spränga ut metallmålets atomer och avsätta dem på plastsubstratet. Jonplätering är en metod för partiell jonisering av gasen eller avdunstat ämne genom gasutsläpp och avsättning av det förångade ämnet eller dess reaktionsprodukt på substratet under bombardemang av gasjonen eller den förångade substansjonen. Beläggning är en teknik för lokal avsättning av metall på ytan av metallarbetsstycket genom snabb elektrokemisk metod, som tillhör en teknik för elektrokemisk bearbetning i princip och essens. I pläteringsprocessen avsätts metalljoner på katoden genom galvaniseringslösning under inverkan av ett elektriskt fält för att bilda en tunn film. Beläggning används ofta i förkromning, nickelplätering och andra applikationer. Sammanfattningsvis ger PVD-teknik ett högteknologiskt innehåll, allmänt använd jonbeläggningsteknik, med många fördelar, inklusive variabel färg, tät och enhetlig beläggning, stark vidhäftning, låg bearbetningstemperatur. Jämfört med traditionell teknik som vattenplätering och beläggning, används PVD-teknik i stor utsträckning inom högkvalitativa och krävande produkter och områden.
