1. Värmebehandlingsmetod: Olika värmebehandlingsmetoder kan väljas enligt olika föremål och syften.
Härdat och härdat stål: högtemperaturhärdning efter härdning (500-650 grad)
Fjäderstål: härdat vid medeltemperatur efter härdning (420-520 grad)
Förkolat stål: släckt efter uppkolning och sedan anlöpt vid låg temperatur (150-250 grad)
Efter att lågkolhaltiga och medelkolhaltiga (legerade) stål har kylts till martensit, med ökning av anlöpningstemperaturen, är den allmänna regeln att hållfastheten minskar, medan plasticiteten och segheten ökar. Men på grund av det olika kolinnehållet i låg- och medelkolstål är effekten av anlöpningstemperaturen annorlunda på dem. Därför, för att erhålla goda omfattande mekaniska egenskaper, kan följande tillvägagångssätt användas:
(1) Välj lågkolhaltigt (legerat) stål, härdat och härdat vid en låg temperatur under 250 grader för att erhålla lågkolhaltig martensit. För att förbättra ytnötningsbeständigheten hos denna typ av stål är det enda sättet att öka kolinnehållet i varje ytskikt att utföra ytförkolning, vilket allmänt kallas uppkolat konstruktionsstål.
(2) Använd medelstort kolstål med högt kolinnehåll, och efter härdning, utför härdning vid hög temperatur (500-650 grad ) (den så kallade härdnings- och härdningsbehandlingen), så att den kan bibehålla tillräcklig styrka i höljet av hög plasticitet, allmänt kallad detta. Klassstål är härdat och härdat stål. Om du vill få hög hållfasthet, men hellre minskar plasticiteten och segheten, kan lågtemperaturhärdning användas för den guldhaltiga härdningen och härdningen med låg kolhalt, och det så kallade "ultra-höghållfasta stålet" erhålles.
(3) Stål med en kolhalt mellan medelhög och hög kolhalt (såsom 60, 70 stål) och vissa högkolhaltiga stål (såsom 80, 90 stål), om de används för att tillverka fjädrar, för att säkerställa en hög elasticitetsgräns , flytgräns och utmattningsgräns, anlöpning av medeltemperatur efter härdning.
(4) Avkolning: avser förlusten av kol på ytan av järnhaltiga metallmaterial (stål). Det kommer att ske avkolning efter värmebehandling. Lite avkolning tillåts. Djupet på avkolningsskiktet påverkar ythårdheten. Ju djupare det avkolade lagret är, desto mindre är ythårdhetsvärdet.
Den specifika detekteringen är baserad på GB3098.1.
2. Driftprocess: glödgning (pearlite stål)
1. Förvärmningsbehandling: normalisering
Högtemperaturhärdning (martensitiskt stål)
(1) Syftet med normaliseringen är att förfina kornen, minska graden av bandning i strukturen och justera hårdheten för att underlätta bearbetningen. Efter normalisering har stålet likaxliga fina korn.
2. Härdning: Värm stålkroppen till ca 850 grader för härdning. Härdningsmediet kan väljas efter storleken på stålstycket och stålets härdbarhet. I allmänhet kan vatten eller olja, eller till och med luftkylning väljas. Stål i kylt tillstånd har låg plasticitet och hög inre spänning.
3. Tempering:
För att stålet ska ha hög plasticitet, seghet och lämplig hållfasthet, anlöpas stålet vid en hög temperatur på cirka 400-500 grader. Stålet med större känslighet för anlöpningssprödhet måste kylas snabbt efter anlöpning för att undertrycka förekomsten av anlöpningssprödhet.
Om delen måste ha särskilt hög hållfasthet, anlöpas den vid cirka 200 grader C för att erhålla en medelhög kolhärdad martensitstruktur.
(2) Fjäderstål:
1. Släckning: oljesläckning vid 830-870 grad .
2. Anlöpning: Anlöpning utförs vid ungefär 420-520 grad för att erhålla en härdad troostitstruktur.
(3) Förkolat stål:
1. Karburering: en slags kemisk värmebehandling, som hänvisar till infiltration av C-element i ytan av ståldelar i ett aktivt medium som innehåller ett visst kemiskt element vid en viss temperatur. Förvärmning (850 grader) Uppkolning (890 grader) Diffusionsprocess (840 grader)
2. Härdning: För kol och låglegerat uppkolat stål används i allmänhet direkt härdning eller engångshärdning.
3. Härdning: Härdning vid låg temperatur för att eliminera inre stress och förbättra styrkan och segheten hos det uppkolade lagret.
