1. Typer av ytbehandling:
Ytbehandling är processen att bilda ett täckskikt på ytan av arbetsstycket med en viss metod. Dess syfte är att förse produktens yta med vackra anti-korrosionseffekter. Ytbehandlingsmetoderna hänförs till följande metoder:
1. Elektroplätering: Sänk ned den del som ska elektropläteras i en vattenlösning innehållande metallföreningen som ska avsättas, och för en elektrisk ström genom pläteringslösningen för att fälla ut och avsätta den elektropläterade metallen på delen. Allmän galvanisering inkluderar galvaniserad, koppar, nickel, krom, koppar-nickellegering etc. och ibland ingår även svärtning (blå), fosfatering etc.
2. Varmförzinkning: Det görs genom att kolstålsdelarna sänks ned i ett zinksmältbad med en temperatur på ca 510 grader . Resultatet är att järn-zink-legeringen på stålets yta gradvis blir passiv zink på produktens yttre yta. Varmaluminering är en liknande process.
3. Mekanisk plätering: Produktens yta påverkas av partiklarna i den pläterade metallen och beläggningen kallsvetsas mot produktens yta.
2. Kvalitetskontroll:
Kvaliteten på galvanisering mäts främst av dess korrosionsbeständighet, följt av utseende. Korrosionsbeständighet är att imitera produktens arbetsmiljö, ställa in den som testvillkor och utföra ett korrosionstest på den. Kvaliteten på galvaniseringsprodukter styrs av följande aspekter:
1. Utseende:
Ytan på produkten är inte tillåten att ha lokal obelagd, vidbränd, sträv, matt, skalning, skorpbildning och uppenbara ränder, gropbildning, svart slaggplätering, lös passiveringsfilm, sprickbildning, avflagning och allvarliga skador är inte tillåtna. Passiveringsmärken.
2. Beläggningstjocklek:
Livslängden för ett fästelement i en korrosiv atmosfär är proportionell mot dess beläggningstjocklek. Den generella rekommenderade tjockleken för ekonomisk galvaniseringsbeläggning är {{0}}.00015in ~ 0.0005in (4 ~ 12um).
Varmförzinkning: den genomsnittliga standardtjockleken är 54 um (43 um för diameter mindre än eller lika med 3/8), och minimitjockleken är 43 um (37 um för diameter mindre än eller lika med 3/8).
3. Beläggningsfördelning:
Med olika avsättningsmetoder skiljer sig också hur beläggningen samlas på fästelementets yta. Under elektroplätering avsätts beläggningsmetallen inte likformigt på den perifera kanten, och en tjockare beläggning erhålls vid hörnen. I den gängade delen av fästelementet är den tjockaste beläggningen placerad på gängkrönet, som gradvis tunnas ut längs gängflanken, och den tunnaste beläggningen är i botten av gängan, medan varmförzinkning är precis tvärtom, den tjockare beläggningen är avsatt på de inre hörnen och På botten av gängan tenderar mekanisk plätering att avsätta samma metall som varmplätering, men är slätare och har en mycket mer enhetlig tjocklek över hela ytan.
4. Väteförsprödning:
Under bearbetning och hantering av fästelement, särskilt under betning och alkalisk rengöring före plätering och efterföljande galvanisering, absorberar ytan väteatomer, och det avsatta metallskiktet fångar sedan väte. När fästelementet dras åt, virvlar vätet mot de mest belastade delarna, vilket gör att trycket byggs upp utöver basmetallens styrka och producerar mikroskopiska ytsprickor. Väte är särskilt aktivt och sipprar snabbt in i de nybildade sprickorna. Denna tryck-brott-penetrationscykel fortsätter tills fästelementet går sönder. Uppstår vanligtvis inom några timmar efter den första stresspåläggningen.
För att eliminera hotet om väteförsprödning värmebakas fästelementen så snart som möjligt efter plätering för att tillåta väte att sippra ut ur beläggningen, vanligtvis vid 375-4000F (176-190C) för 3-24 timmar.
Eftersom mekanisk galvanisering är icke-elektrolyt, eliminerar detta praktiskt taget hotet om väteförsprödning. På grund av tekniska standarder är det dessutom förbjudet att varmförzinka fästelement med hårdhet högre än HRC35 (Imperial Gr8, metrisk 10,9 och högre). Därför förekommer väteförsprödning sällan i varmpläterade fästelement.
5. Vidhäftning:
Klipp eller bänd av med en rejäl spets och kraftigt tryck. Om beläggningen, framför bladspetsen, skalar av i flingor eller skinn och blottar basmetallen, ska vidhäftningen anses otillräcklig.
